Jag har nog alltid tyckt om att baka även om intresset under de senare åren vuxit och blivit en passion i mitt liv. Från början var det bara en hobby, något jag gjorde för att jag tyckte det var kul, idag är det min terapi för att orka med resten av vardagen. Det är min tillflykt när jag inte orkar med något annat. Min glädje när dagen känns tung. Genom att få stå i köket och skapa kan jag hitta tillbaka till mig själv.

 

Under den senaste tiden har jag funderat mycket på hur min kärlek till bakning började, och jag tror faktiskt jag börjar komma fram till svaret. När jag tänker tillbaka på hur mitt liv var när jag var liten så hade jag det väldigt bra på många sätt och jag kan faktiskt inte komma på så många saker som jag ångrar från den tiden. Men när jag tänker tillbaks slås jag också av att de gladaste minnena jag har är hemma hos mormor och morfar. Och det är väl inte så konstigt i sig, de har alltid varit mina idoler som jag sett upp till. Jag älskar dem gränslöst och jag vet att dem älskar mig tillbaka. Att åka till mormor och morfar var det bästa jag visste.

 

Oftast åkte vi dit över en helg. Vi satte oss i bilen på fredageftermiddagen och åkte 20 mil som kändes som en evighet. Större delen av tiden sov nog både jag och min syster under bilresan men när vi kom till Eksjö och mamma tog fram telefonen för att ringa och säga att vi snart var framme vaknade jag alltid till med en härlig känsla i magen.  När vi kom fram hade mormor plockat fram mackor och massor med pålägg och av någon anledning smakade alltid maten bättre där än någon annanstans. Efter det gick vi och bäddade sängarna och plockade upp våra saker, kanske satte vi på tvn en stund eller läste lite i tidningar innan det var dags för ”kvällsfikat” som bestod av varm saft eller te. Sedan kröp vi allihop ner i sängarna för att sova, även om mamma och pappa ibland envisades med att dem skulle kolla på tv en stund till eller läsa några kapitel i en bok.

 

När morgonen kom, det spelar ingen roll hur tidigt jag vaknade, hade lukten av nybakat redan spridit sig i huset och mormor var i full gång ute i köket. Då tassade jag och min syster ut till henne för att hjälpa till, och vi var alltid välkomna. Framåt 8 tiden tyckte mormor att det var dags för frukost så då plockade hon fram den och gick och väckte mamma och pappa. Även vid frukosten var bordet så fullt med mat att vi knappt fick plats, men det smakade ljuvligt och jag vet att jag flera gånger önskade att frukosten aldrig skulle ta slut, men det gjorde den ju. Mamma och pappa som fortfarande var morgontrötta gick ofta och vilade en stund till medan jag och min syster stannade hos mormor. Ibland smög vi upp på ovanvåningen där morfar alltid hade godisburkar som vi fick äta hur mycket vi ville ur. Vid 11 var det kaffe och fika, och vid den tiden hade mamma och pappa också kommit upp ordentligt. Sedan hjälptes mamma och mormor åt att fixa lunchen som serverades vid klockan 13 och sedan var det kaffe och fika igen vid 15. Vid klockan 18 var vi framme vid kvällsmaten igen och så hade det gått ett helt dygn.

Nu ska jag dela med mig av det som jag tycker är jobbigast med att inte tåla gluten, det som jag genom mitt företag vill jobba med för att andra ska slippa uppleva. Känslan av att vara annorlunda och kräsen för att man inte kan äta all mat.

Idag var jag hemma hos mina föräldrars granne. Hon är jättesnäll och jag vet att hon vill alla väl. Hon är hemmafru och bakar mycket och varje gång man träffar henne blir man inbjuden på fika. "Åh vilken trevlig människa" tänker ni, och ja visst det är hon. Problemet är bara att hon inte förstår vad gluten är. Det spelar ingen roll hur många gånger jag förklarar för henne vad jag kan äta och vad jag inte kan äta, rätt som det är säger hon något som gör att jag förstår att hon inte alls har förstått vad celiaki och gluten är. Detta gör att jag varje gång tackar nej till allt hon har bakat även om hon säger att jag kan äta det. Jag vågar helt enkelt inte lita på att det är glutenfritt bara för att hon tror det. Så när vi sitter där vid fikabordet med massa hembakade kakor och jag säger "Nej tack, jag tar bara lite kaffe" så känner jag mig så sjukt kräsen och annorlunda.

En annan situation som jag tycker är obehaglig är när man kommer till någon som verkligen har ansträngt sig för att fixa något glutenfritt. Jag får en hel efterrätt eller måltid alldeles själv, och alla andra får något annat… Jag vill verkligen bara försvinna därifrån. Jag känner mig utanför och som att jag hade en smittsamsjukdom och därför blir inlåst i en egen bubbla långt ifrån alla andra. Den sortens särbehandlig är jobbig då man vet att en annan människa verkligen har ansträngt sig, och ändå blir det så fel. Så samtidigt som jag känner mig ensam och utanför så får jag skuldkänslor över att jag känner så.

Att känna sig kräsen, annorlunda och utanför är nog ganska vanligt när man har en matallergi eftersom vi i Sverige lägger så mycket socialtumgänge vid mattiderna. Men att inte känna att man är en del av gemenskapen pågrund av att man inte kan äta allt som står på bordet är fel. Oftast är det nog man själv som tänker på det, men det kan vara nog så jobbigt. Mitt företag strävar därför för att leverera goda glutenfria alternativ som kan uppskattas både av den som lever med celiaki och den som inte gör det.

Att fylla en tårta kan låta enkelt men det finns en del tips som gör det ännu enklare. Jag tänkte försöka visa er hur jag gör och vad jag brukar tänka på.

 

Jag börjar med att skiva upp bottnarna och lägga plastfolie i den formen jag använd när jag bakade bottnarna.

Efter det lägger jag första botten i formen och brer/spritsar ut den fyllning jag vill ha.

Sedan lägger jag dit nästa botten och gör likadant. Överst lägger jag den översta botten. Att man lägger tårtan i den formen man använde när man bakade tårtan gör att man får en bra kant runt hela tårtan som gör att fyllningen inte rinner ut

När tårtan sedan är fylld drar jag åt plastfolien runt tårtan och ställer den i kylen för att fyllningen jag stelna lite. Oftast låter jag den stå så över natten innan det är dags att spackla tårtan.

Visst verkar det enkelt? :)

 

Igår spenderade lilltjejen dagen på Liseberg med mormor och morfar men eftersom jag fortfarande har ont  i foten kändes det dumt att följa med och bara halta runt. Lyckades ändå fördriva tiden hemma med massa småplock och lite annat smått och gott.

Började dagen med att baka bröd

 

Bestämde mig framåt eftermiddagen för att jag borde försöka mig på en kort och stillsam promenad, vilket resulterade i att jag hittade ett ljuvligt kantarellställe. 

Helt okej dag med andra ord :)

Igår var det första advent och vi bjöd hem de bästa på ett mysigt glögg fika. Finns inget som är bättre än att sitta i lugn och ro med människor man älskar och bara njuta av stunden. Nedan kommer lite bilder på allt vi mumsade i oss igår. Cake pops med nötkräm Pepperkakor och citronmuffins Fudgekakor som min älskade lillasyster bakat En (o)klassisk julstubbe Dessutom fanns det saffransbiscotti men dem lyckades visst inte komma med på någon bild. Till det hade vi hemmagjord lingonglögg. Det va första gången jag gjorde glögg själv men den blev supergod så kommer definitivt göra det igen. och medan jag fixade fika till oss bakade prinsessan adventsfika till dockorna <3 Ha en fortsatt trevlig väntan inför julen

Idag är jag på riktigt dåligt humör, men jag ska försöka låta det gå ut så lite som möjligt över er. Ni ska slippa höra den långa och tråkiga berättelsen och i stället ska jag dela med mig av den bra (hoppas jag?) del som jag fått ut av det hela. JAG SKA SATSA PÅ ETT EGET FÖRETAG. Jag vill baka, det är det som gör mig glad och får mig att må bra. Att stå i köket och testa olika smakkombinationer och se hur olika konsistenser uppstår, det är min livsterapi. Visst det blir inte alltid som man tänkt sig från början, men så är det ju med allt här i livet, men det behöver inte betyda att det blir sämre än utgångstanken. Som idag till exempel; jag vaknade och kände inte för att göra någonting alls, och den där känslan hängde liksom kvar. Så när jag kom till lunchen orkade jag inte göra något avancerat utan bestämde mig för pasta med svamp och ädelostsås. Jag började steka svampen och tog fram det jag trodde skulle funka att ha i. På måfå hällde jag i lite det ena och lite det andra. När såsen var nästan klar smakade jag av den och fick en rejäl överraskning. Den var mycket godare än jag förväntat mig! Den var till och med så god att jag bestämde mig för att skippa pastan och gjorde om den tråkiga pastasåsen till en himmelskt god svamp och ädelostsoppa.

En regning och förkyld höstdag som denna fick det bli en sats äppelmuffins och filmmys i soffan

Just nu står det mumsiga biskvier i frysen. Kanske får ni se resultatet imorgon :)

Idag blev det piroger med banan, blåbär och kokos. Förutom att jag egentligen inte tycker om banansmaken så blev det lyckat :)

Blev tydligen ett lyckat resultat trots allt :) men med världens sötaste hjälpreda måste det ju bli bra ♡